2 april:Kaptensgården

Vi åker till Kaptensgården för att träna med Anders H en dag. Det har
snöat 20 cm, inget idealväder direkt. Mitt mål för dagen: att det ska
kännas "som förr" - att Piggen och jag gör vår grej, att jag inte bryr
mig om vad andra tycker. Piggen börjar bra: strax efter släpp (tre
hundar) går hon över en ås och blir borta. Jag finner henne i stånd
invid ett dike en bra bit bort, hon har nog fått stå ett tag. Jag
småspringer fram, ser hur huvudet börjar svaja. Innan jag hinner ger
resningsorder går hon fram och ner i diket, men ingen fågel kommer upp,
ser inga vingslag heller. Hon kommer upp med en mager fasan, jag ber om
apport och hon lämnar av bra. Lyckligtvis är den redan död när jag tar
den. Antagligen märkte hon att den var svag och gick därför fram, eller
så tog hon mitt beröm på ståndet som resning. Hon får massor med beröm.
Sen går hon bra under hela förmiddagen, utmärkt kontakt, men ingen mer
fågel. Vid ett tillfälle följer vi alla en löpa, och Anders tror att
fasanen finns på ett visst ställe, men Piggen tror inte alls på det. Jag
styr henne, istället för att lita på hennes nos. Slutligen stöter en
annan hund fågeln en bra bit bort. Piggen är nu trött och går saktare.
Hon får se på när Anders räddar en fasan ur ett dike, är mycket het och
vill inte lyda liggpipa. På eftermiddagen går Håkan med henne och Ita,
Ita har kontakt med en fasan långt ute, Piggen ingen mer fågel. På
kvällen är hon stel och orkar knappt hoppa in i bilen av trötthet...

Kommentar: Det kändes som förr, det var vi, Piggen o jag. Skitväder, men
härligt att vara igång igen på riktigt. Inget går över att finna hunden
i stånd på vild fågel!